19 april
2013

Typografi, del1

av admin — Kategori: Artikel, Blogg — Taggar: Kommentarer inaktiverade för Typografi, del1

Denna veckan börjar vi en resa i typografins värld.

Typografi Från då till nu

Vårt A är ursprungligen tecknet för oxe, alef, i fornsemitiska, ett av de gamla språk där våra bokstäver har sina rötter. Trots att vi minst av allt uppfattar tecknen i alfabetet som gammalmodiga, utan som högst moderna och samtida företeelser, är de faktiskt bland det äldsta , som inte rentav det allra äldsta som omger oss till vardags.

Versalerna fick sin nuvarande utformning för tvåtusen år sedan. Tiden var 100-talet e. Kr. och platsen var Rom. Bokstavsformen brukar kallas capitalis monumentalis (stora bokstäver på monument) och hela vårt versala alfabet (utom U och J) finns här färdigutvecklat, noggrant och elegant formgivet av den romerske hantverkaren, som högg in det fördjupat efter bokstavsmålarens förlaga, skissad med pensel direkt på stenen. Somliga menar att seriferna hos våra tryckta typsnitt föddes här. De gemena bokstäverna har en nästan lika uråldrig anmoder i de bokstäver som präntades med gåspenna i 700-talets Europa; den karolingiska minusklen (små bokstäver från Karl den stores tid). I norra Europa utvecklade skrivarna så småningom ur den karolingiska minusklen en stil som går under beteckningen gotisk och i sin typgrafiska grundform har fått namnet textura: en smal, hoptryckt, kantig bokstavsform som nästan saknar rundade former. Denna bokstavsform fick, i modifierad form, stor betydelse för den fortsatta typsnittshistorien.

Eftersom den dominerade i de handskrivna böckerna som omgav Gutenberg, var det den bokstavsform han satte sig för att kopiera när han utvecklade gjutningen av lösa typer i bly på 1440-talet. Hans böcker, framställda på mekanisk, ”konstgjord”, väg skulle precis likna de handskrivna, ”riktiga”, böckerna för att de samtida läsarna/användarna/beställarna, skulle acceptera nymodigheterna.

Men den överväldigande merparten av allt vi läser är satt med en helt annorlunda bokstavstyp med rötter i Italien: antikvan. De italienska bokstäverna var egentligen baserade på den karolingiska minusklen. Skrivarna hade sett dem i kopierade verk av den romerska guldålderns författare, därför förknippade de bokstäverna med antiken och kallade dem, med en av typografihistoriens inte så ovanliga missuppfattningar, lettera antica nouva. I England och USA kallas antikvan fortfarande Roman.

Redan grekerna använde seriflösa inskriptionsbokstäver: de högs i sten eller ristades i våt kruklera. Den första sanserifen brukar man annars kalla William Caslon IV:s English Egyptian som fanns i en enda versalrad i ett typprov från 1816. De första gjutna sanseriferna som också hade gemener kom från tyska Schelter & Giesecke 1825 och benämningen ”sans serif” introducerades i ett typprov från Vincent Figgins stilgjuteri i London 1832. Bauhausrörelsen i typografin lanserade sanserifen som ”maskinålderns typsnitt”. Bortsett från att kopplingen mellan typografi och tidsanda minst av allt är okomplicerad, är påståendet sant i den meningen att sanserifen alltsedan 30-talet intar en självklar plats som komplement till antikvan och kan användas som problemlösare där antikvan går bet. Den har växt till en helt naturlig gren på typsnittens släktträd och läsaren uppfattar den inte längre som ”groteskt”.

Hur känner man igen ett typsnitt?

Inte allt för sällan jämför man att känna igen bokstäver med att känna igen ansikten. Det engelska ordet för typsnitt är typeface, typansikte. Om man ständigt eller ofta sysslar med typgrafiska texter är det enerverande att inte kunna se skillnad på de olika. Därför är det bäst att lära sig tekniken. Det finns två olika metoder, som närmar sig problemet från varsitt håll.

  1. Översiktsmetoden: man struntar i de enskilda bokstäverna och försöker ta in det helhetsintryck typsnittet ger på en hel boksida. När man väl lärt sig behärska den här metoden är den snabb och säker. Men det gäller att inte gapa över för mycket; införliva ett eller ett par typsnitt år gången i samlingen, börja med de vanligaste.
  2. Detaljmetoden: man går mottsatt väg och undersöker närgånget enstaka bokstäver och smådetaljer på de enskilda tecknen. ”Ett sådant g finns bara i Baskerville”. ”En långsträckt båge på gemena f . det måste vara Bembo”.
    Lägg upp en liten minnebank eller databas med fyra, fem typiska tecken för varje typsnitt.
    TIPS: Kursiven innehåller ofta mer karakteristiska bokstäver än den raka. Siffror, fråge- och utropstecken kan ge en lätt väg till svaret.
    Man har också god nytta av att lära sig sortera typsnitten i olika kategorier, till exempel diagonala-, trans- och vertikalantikva. Ett sådant schema kan aldrig leda ända fram till det enskilda typsnittet, men är ett bra hjälpmedel: en flora att slå i under exkursionerna på typografins blomsterängar.

Detta var lite grundläggande om typografin och dess bokstäver.
Nästa vecka tittar vi lite närmre och lär oss mer om bokstävernas uppbyggnad, olika delar och deras namn, för att enklare kunna sortera upp dom.

 

Källa: Bokstaven, ordet, texten Handbok i grafisk formgivning av Christer Hellmark, Ordfront; Typography Workbook av Timothy Samara